måndag 3 april 2017

Nyckeln

Välkommen till Nyckeln

”Nyckeln” är en webportal för personer som är eller har varit utsatta för sexuella övergrepp. Forumet administreras genom volontärarbete av privatpersoner som själva har varit utsatta för sexuella övergrepp. ”Nyckeln” är partipolitiskt och religiöst obundet och är inte del av någon organisation.
Du som är eller har varit utsatt för sexuella övergrepp är välkommen in på forumet för överlevare. Om du inte har varit utsatt för sexuella övergrepp får du inte registrera dig, men det kommer att finnas information för dig på webportalen.

Du kommer till Nyckeln genom att klicka HÄR 




torsdag 9 mars 2017

Snö

Snö – jag  hatar snö. Sitter i mitt köksfönster, på min något låga stol och  tittar ut genom smutsiga rutor. Två dagar tog det att göra det härligt grå till vitt. Men det droppar mot bläcket och snart är det väl borta igen. Våren är inom räckhåll. Så här års vet jag det. Våren kommer. Gatorna sopas snart och jag kan bege mig ut och cykla på min tantcykel som heter Wheelfred.


Men nu alltså snö. Hela jag suckar. 

måndag 6 mars 2017

Om DID. Om bloggen

Den här bloggen har funnits ett tag, men ska nu börja få innehåll och form. Jag bestämde mig efter att nyligen har varit gästpostare i ett stafettkonto på Instagram om dissociation. (om.dissociation).

Det är dags nu. Jag har tidigare bloggat mycket om bland annat sexuella övergrepp och hur det är att leva i konsekvenserna av sådana erfarenheter av att ha varit utsatt. Den här bloggen är i förlängningen egentligen exakt just det. Men här kommer jag skriva mer om övergrepp, dissociation, om trauma, behandling och läkning med lite mer kött på mina ben. Jag vet mer nu. Om mig själv och om de människor som jag mött längs vägen. Och det finns stora kunskapshål. I vården och i alla delar av samhället. Det behöver ändras på. Det måste ändras innan för många människor tappar bort allt för många år av sina liv, hela liv, i en icke fungerande, oförstående och ofta re-traumatiserande psykiatrivård.

Jag är mer hel nu, men inte helt läkt. Min läkning har tagit tid och troligtvis kommer jag att få arbeta med den och med mig själv i hela mitt liv. Mer eller mindre. Hade jag fått hjälp i tid, om något varit rätt från början hade jag kanske inte behövt skriva de här raderna. Då hade kanske inte ett stafettkonto på Instagram där jag och många andra har och kommer att vända ut och in på oss själva, blotta våra hemligheter och vår skam för att synliggöra och försöka sprida kunskap om dissociation inte ha behövts.

Men nu är det inte så. Det behövs. Berättelser som min behöver berättas. För några år sedan tänkte jag att min historia var viktigare att skrivas än att läsas av andra. Jag tänker att så är det inte längre. Den behöver lyssnas på. Och bli förstådd. Och jag är långt ifrån ensam. Du är inte ensam.

Kanske kommer du som läser känna igen mycket. Eller en del. Oavsett om du är en person med dissociationsproblematik eller om du arbetar med människor så hoppas jag det. Jag hoppas att vi alla i förlängningen kan sprida kunskap om dissociation och om hur det är att leva i konsekvenserna av svåra trauman.

Jag kommer börja med att här nedan lägga in mina inlägg från Instagram. De posterna är en väldigt förkortad berättelse om mitt liv med dissociation. Men det är en start. En början.

Denna blogg kommer också i hög grad handla om min vardag och saker som händer i vår omvärld.

Jag börjar nu.

/Lotta

Dag 1 i stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 27/6 2016.



"Jag vet så mycket men kan så lite, jag träffar så många men känner så få" 
(Lars Ek)





Då är det min tur att ha detta stafettkonto i en vecka. Innan jag börjar vill jag tacka er andra som haft kontot de två veckor som det varit i gång. Vilket mod och vilken inspiration ni bidrar med. Och tack Linnéa för möjligheten att ta del av andras och dela med mig av mitt liv här. 

Jag som skriver nu heter Lotta. Jag har bland annat DID (Dissociativ identitetstörning) Jag använder mitt riktiga namn. Det var ett tag sedan jag tog beslutet att inte skämmas eller gömma mig bakom alteregon, olika nick och olika jag. Med det sagt vill jag ändå säga att jag förstår att man vill göra det, att man behöver det. Och jag kommer inte berätta allt. Orsakerna till olika dissociativa symptom och diagnoser är ofta förknippade med en hel del skam. Likaså för mig. Men skammen är inte vår och jag hoppas att min berättelse, precis som alla andras som berättats och kommer att berättas i detta konto kommer hjälpa till att minska den skammen. Att göra oss mer synliga.

Jag vill ändå säga något till de familjemedlemmar eller vänner jag har som ev följer detta konto. Nu är det min tur. Är du inte beredd att ta del av hela mig ännu - låt bli att läsa den kommande veckan.

Återkommer strax med mina tankar om den kommande veckan. Det är lite rörigt och koncentrationskrävande att skriva i mobilen. Är osäker på radbrytningar och jag hoppas det inte blir för rörigt.

Men här är jag nu i alla fall. I gång. Med mig och allt det som är jag.

Tack för tiden, platsen och er uppmärksamhet.

Allt fint!






Då är jag igång. Det första inlägget var relativt enkelt att skiva, om än lite plottrigt att skriva i telefon. Jag kan börja med att berätta att jag totalt glömt bort att det var min vecka. Det tog en stund att ställa om och hitta någon slags plan – ett upplägg. Redan för flera veckor sedan bestämde jag att jag skulle börja skriva i god tid, hitta bra bilder och skapa struktur för mitt postande av inlägg här. En röd tråd. Det har inte gått bra. I ärlighetens namn har det inte gått alls. Så nu får vi ta ett inlägg i taget och se vad det blir. Jag har ingen plan.


Jag tänker att jag kommer skriva mycket om hur min vardag fungerar. Eller inte fungerar. Kanske låta bli de svåra orden och de medicinska och vetenskapliga begreppen och termer. Jag har en tendens att vilja kunna förklara lite för mycket. Men mycket finns att läsa på bloggen  http://om-dissociation.blogspot.se och jag hänvisar dit.

Här är jag, min vardag, och i tanke på början av detta inlägg så kan jag börja med att tala om det här med minnet. Jag har ett uselt minne. Och ett jättebra minne på en och samma gång. Jag kommer att behöva gå tillbaka och läsa för att veta vad jag började, vad just det här stycket handlar om. Jag kommer kanske upprepa mig under veckan. Men så får det vara. De saker jag minns är detaljer från mitt tidigare liv. Jag minns konstiga små detaljer och de dyker ofta upp som överraskningar. Inte alltid överraskningar av det goda slaget. När jag dissocierar kan jag knappt föra ett samtal. Jag kan höra mig själv tala, men har absolut ingen aning om varför jag säger det. Likaså med saker jag gör. Jag börjar och sedan är skälen borta och jag har ingen aning om varför jag håller på med just det jag gör. Detta pågår dagligen och det är förvirrande och gör mig väldigt trött. Det gör också att jag får väldigt lite gjort. Ibland för att jag tror att jag gjort något som jag i verkligheten inte alls gjort. Ibland för att jag fastnar på punkt A och det är stört omöjligt att ta mig till punkt B. Om detta ska jag skriva mer om. Men det får bli sedan. Det får vara nog av mig för nu.

Tack för att ni läser.




Nu finns det ju inga regler för hur få eller hur många inlägg man får göra på en dag , men tydligen har instagram en gräns för längden på texten så det blir ytterligare ett inlägg som en direkt följd på detta. Men jag har tänkt att det ska bli åtminstone ett till idag. För jag vill säga något mer om mitt icke fungerande minne, om dissociation och om splittring. Om splittring kommer jag att skriva mer om en annan dag, men det går inte att prata om mig själv utan att tala om det. Jag som skriver här, Lotta kommer vara den som skriver. De andra delarna och aspekter av mig som finns har inte ord eller teknisk kunskap. De flesta lever kvar i en annan tid och i en annan värld, i en annan verklighet. Jag eller möjligtvis någon annan del av mig kommer att tolka vad som kommer inifrån när det behövs. Troligtvis är det så att ni kanske inte märker skillnaden. Jag har blivit expert på fasader och dölja mina delar. Eller snarare, jag VAR expert på fasader. Tills min rustning blev för tung. Mitt livs hantverk föll från mina axlar. Det är länge sedan nu. Jag blev ingen och alla på en och samma gång. Livet blev det kaos det en gång var.

***

... Det finns luckor. Inte bara i fasaden. I tiden också. Jag gör saker, gjorde redan som mycket liten, som jag i efterhand förstår att jag inte gjort. Det blev värre med tiden. Tid försvann. Jag gör en massa saker, skapar liv och tid men när jag tittar upp är jag kvar på den där pinnstolen i köket som 4-åring, eller i mitt lånade rum på gården i Småland som 12-åring. Rummet med de blommiga tapeterna. Rummet utan sängar med bara madrasser på golvet. Och en spegel. Det är allt. Men fråga mig och jag minns varenda detalj och färgskiftning på väggarnas små blommor. Det är kanske i detaljerna jag döljer mitt dåliga minne.

Jag minns saker, inte utifrån tid, utan från var jag bodde. Jag flyttade väldigt mycket som barn. Och det är tur. För jag har längs vägen lärt mig att hänga upp mitt liv, vem jag var, hur gammal jag kanske var och vad hänt på de adresser jag memorerat. Det är med hjälp av gatunamn jag byggt upp historien om mig själv.

Jag har så länge jag kan minnas dissocierat. Jag var ett barn som tidigt tänkte de vuxnas tankar. Jag behövde lära mig det för att ligga steget före och kanske kanske ha en chans. Någon gång. Sällan hände det. Så jag lärde mig hur man gör hjärnan tom på precis allt. Jag lärde mig hur man hittade till skärgården, till havet, till mormor och hennes säng i hörnet där inget gör ont. Jag måste tro på att allt var bra, att jag var som andra. Att tro på att allt är som det skulle. Så min flykt och spretiga bokstäver på adresslappar blev till slut mitt liv.

Jag lärde mig att klivet mellan den onda verkligheten och fristad var osynlig. Jag gick över gränsen på nolltid. På andra sidan pågick allt. Det är därför jag fortfarande lever.


Dag 2 i stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 28/6 2016.





God morgon alla!

En ny dag har börjat. Jag har stirrat i några timmar. Jag måste göra det varje morgon innan jag startar dagen. Stirra. Sitta. Samla ihop. Ofta får jag göra det flera gånger om dagen. Jag fastnar på ställen. Men när jag har sovit och vaknar är jag som en blöt akvarellmålning. Skör. Jag flyter ut och har inga konturer. Ibland tar jag mig inte ur sängen på en lång stund. Jag vickar på mina tår, rör på mina fingrar, blinkar och rör mina ögon. Jag försöker förstå att katten på min mage är min, att bilden på tre vuxna människor som sitter på väggen bredvid sängen är mina syskon och de är utom fara. De har överlevt och jag behöver inte rädda dem. Inser jag det kan jag andas lugnare. Det är 2016 och jag är gott och väl vuxen. Jag tittar och tittar, talar med mig själv. Säger ”jag är trygg nu”. Jag tittar jag på mina händer och ser att de är gamla och får lite panik. Det är inte mina händer. Eller är det? Det tar en stund innan jag vågar möta min egen spegelbild. För den går aldrig ihop med upplevelsen.


I mig finns det en hon, flera. En han, eller två faktiskt. Jag ska berätta om Filosofen. Men inte nu. Jag är inte färdigstirrad. Inte helt ihopsamlad.  Just nu vill jag bara säga god morgon och att så här har jag det. Så här kan det också vara. 

Allt gott!






Jag fortsätter tala om splittring och om mitt stirrande. Jag kan stirra i evigheter. Ibland är det just det jag gör. Sitter och tittar på inget. Ibland pågår livet samtidigt på insidan, jag resonerar och diskuterar. Väger livet för och emot och plötsligt har det gått en bra stund, ibland timmar. Jag talar i stort sett alltid högt med mig själv.

Ibland händer det att jag tror mig sitta och stirra. Eller kanske sova eller vila en stund. I själva verket har någon annan tagit över och ställer till tillvaron. Men jag ska vara rättvis - ibland ställs varandet också till rätta. Förr kunde frånvaron av ett tydligt och vuxet Jag vara borta i flera dagar i sträck. Jag vaknade, trasig och trött. Utmattad och ledsen. Ofta på väg till eller redan på en psykiatrisk avdelning.
För i mitt liv finns en hon. Få känner henne. Några vet lite mer och mer än andra. Andra ingenting alls. De vet bara nu att hon finns. Okända gör ingen skillnad på henne och mig. Men det gör jag. Det skiljer minst en generation mellan våra upplevda verkligheter. Det finns fortfarande en hon och ett jag. Vi träffas ibland. Det som binder oss samman är vårt gemensamma förflutna. Vår förenade framtid finns ännu inte. Men ibland samexisterar vi. Är överens. För några år sedan var det som att mitt liv hyvlades liksom ost. Varannan bit hon, varannan bit jag. Men det är inte hon som vaknar om natten och vet att en ny dag snart kommer. En ny dag med tid för flykt och plats för sorgearbetet att åter börja. Hon, ja hon lever i det som var, om och om igen.







Vi tittar oss i samma spegel hon och jag. Vi blickar tillbaka och ser samma saker i backspegeln. Men det är nu det. Det har inte alltid varit så. Förut tittade jag och såg henne. Hon såg inget. Vi var åtskilda, aldrig tillsammans. Men jag inser nu att det bara skedde i en kropp, i min. Jag trodde att jag inte kunde dela på mig själv annat än i en mental  upplevelsevärld som bara är min. I poesi och fantasi har jag klyvt min egen verklighet i två delar. Det som var och det som aldrig får finnas. Nu vet jag att det är mer än så.

Hon vill ta all min tid ifrån mig. På nätterna går det hur lätt som helst, för jag sover och har tappat försvaren. På dagarna går det bättre för mig och det ogillar hon. Då harklar hon sig. Pratar i ett. Vrider och vänder på sig så att min hjärna nästan rinner ut ur mina öron. Hon vill att jag alltid ska ge henne uppmärksamhet. Att jag ska lyssna på henne. Det gör mig trött och jag går ut ibland, stirrar, för att sedan komma tillbaka lite senare i hopp om att hon lämnat min scen.


Och trots, och kanske tack vare hennes attityd, har jag lärt mig att tycka om henne. Och vilja henne väl. För det mesta.


Allt gott!





Filosofen
Jag skrev i morse att jag skulle berätta om Filosofen. Jag tänker att Filosofen är kanske den sista jag talar om så här ingående när det kommer till mina delar. Men han, ja, jag ser honom som en han, är en viktig del. Han liksom jag tycker om att fiska.





Filosofen. När jag blickar ut i tunnelbanans mörka tunnel ser jag honom genom mig själv. Han är ändå ganska vacker. Lite brunt knollrigt hår och skägg. Ibland vill jag röra vid honom.  Men det går inte. Trots intimitetens styrka skiljer ett tjockt pansarglas oss åt. Jag tänker att det är för att vi inte ska föröka oss. Att bli tre, kanske fyra och ännu fler. 

Men det sker ändå. Det tycker jag inte om. Ju mer jag blundar och förnekar desto idogare blir de fler. I mig och runt honom. Många av de andra har inget kön, inget förflutet. Inga känslor. De är tomma skal. Jag känner dem inte, men jag har existerat bredvid dem i nästan hela mitt liv. Så känns det. Jag försvinner i mängden. Därför vänder jag mig ofta enbart mot Filosofen. På varsin sida av glaset drar vi våra händer mot varandra på vår gemensamma vandring. Nära, men inte för nära. De andra irrar omkring i en förvirrad ickeexistens där på andra sidan glaset. De är oroliga, ledsna och arga. Men Filosofen klappar dem på huvudet och verkar inte besvärad över deras närvaro. Kanske vet de inte ens om att de finns - eller inte finns. En sorgsen men samtidigt lättad slutsats i mitt huvud. Det var en gång, så tog det slut Men varför blir min hud kall och knottrig när de vidrör Filosofens varma händer. Vad gör han egentligen? Finns han? Jag tittar igen, men han slocknar. Ett ansikte, sett genom ett fönster i tunnelbanan, är alltid som tunnast innan det brister.





Filosofen. Han är ung, men är också den enda del som har åldrats tillsammans med mig. Filosofen är mitt vemod, men också min kärlek och vishet till stor del. Vi är väldigt nära varandra i sätt att tänka och vara i världen. Vi samtalar mycket och är rätt skeptiska till omvärldens utveckling och människors jakt på lycka. Filosofen är inte alltid närvarande och då saknar jag vårt gemensamma funderande över tillvaron. Jag är ensam om att veta. Jag och Filosofen, med våra identiska födelsenummer och samma tankar, vet det som ingen vet; att snart exploderar allt och jorden kommer svämma över av tårar. Det finns ingen annan jag skulle krama som honom. Ingen. Bara Filosofen får en sådan kram. Får krama mig. Ingen ser det. Vill se. Att se någon omfamna sig själv är något alla ser men som ingen pratar om.


Han känner allt jag tänker. Varje mening kommer så nära så att den tänkta tanken blir hans. Ibland vet jag inte om det är Filosofen eller jag som går först. Vi växelexisterar men är ändå de bästa av vänner. Närmare än något annat. Ibland vänder jag mig om och betraktar luftens svacka där han nyss stått. Dropparna av ett leende hänger kvar i lufthavet tills vi förenas i sanningen. Nämligen den, att han, egentligen aldrig fanns där bakom. Allt i bakvattnet löses upp. Ingenting. Jag är ensam.






Tack för idag. Tack för era kommentarer och för att ni läser.
I morgon ska jag tala om vården vid DID utifrån mina erfarenheter. Jag ska försöka vara lite mer kortfattad då
Jag önskar en god natt
Allt fint!

Dag 3 i stafettkontot om dissociation på instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 29/6 2016.








Jag vet att vården och bemötande inom psykiatrin är väldigt bristfällig för de flesta personer med dissociativ problematik. Jag har mött så väldigt många anställda inom psykiatrin men även inom andra delar av svensk sjukvård som inte ens kan uttala det. Dissociation. Än mindre har de vetat vad det är och vad det innebär. Men jag har haft tur också. Bland alla dessa människor har jag mött kunnig personal som fått avgörande betydelse för min läkning, min vård och mitt arbete och väg till en mer hel människa. Splittrad ja visst, men så mycket mer integrerad. Och framförallt har jag fått kunskaper som gett mig tålamod och  förståelse som i längden visat sig i större omtanke om mig själv och ett mindre destruktivt liv. Men vägen dit har varit lång och brokig.

Barn- och tonår.
 
Jag sätter en Triggervarning på nedanstående text.

Jag har sedan tonåren i perioder haft kontakt med socialtjänst, BUP (som på den tiden hette PBU), läkare osv. Från att jag var mycket liten, från 4 års ålder har jag haft fysiska problem som aldrig uppmärksammades som det borde. Underlivsbesvär, ständiga urinvägsinfektioner och problem med magen. Idag tänker jag att det är märkligt och väldigt sorgligt att inget gjordes. Min mor lyckades manövrera bort alla symptom och vidare utredningar.
 

När jag som tidig tonåring gjorde ett av mina självmordsförsök hamnade jag på barnpsykiatrin på Huddinge Sjukhus. Jag var förvirrad, väldigt liten och trasig både fysisk och psykiskt. Min mamma vägrade ha mig där och fick mig flyttad till en vanlig avdelning på några timmar efter att jag vaknat. Jag förvägrades samtal med psykologer från barnpsykiatriska avdelningen. Efter det följde ett (1!) besök på PBU, hela familjen, sedan behövde vi aldrig mer gå dit. Fasader, jag har nämnt dem innan. Jag vill inte prata om mina syskon här, men jag kan säga att vi var små proffs på fasader. Överlevare med trasiga själar. Redan då var jag expert att fly (se tidigare poster) ur min kropp, fly från smärta och sanning. Då var det en balansgång. Likväl som förmågan att dissociera, stänga ner och av mig själv räddade livet på mig när det behövdes så kunde det lika gärna ha blivit min död. Nu blev det inte så...










Jag kommer fortsätta skriva om vården. Jag vill att det ska sluta hoppfullt så jag kommer skriva mig fram till nu. Idag. Än vet jag inte hur det slutar eftersom mitt liv i läkning fortfarande pågår, men det slutar åtminstone betydligt lyckligare. Det går att få ett bra liv. Tvivlar du? Är det mörkt just nu - så tro inget annat än att det blir bättre. Jag vet. Jag har varit där. Och vänt tillbaka...
Men först - Mammajaget.

Det året jag fyllde 16 var jag inte välkommen hemma längre. Jag levde totalt avskild från min kropp och befann mig i farliga miljöer och i ett missbruk jag fått med mig hemifrån. På det viset blev de övergrepp jag varit med om upprepade. Några av er kanske känner igen att det på något omvänt vis blir en trygghet? Det enda jag kände till. Det enda jag kunde och dög till. Under denna tid hade jag ingen kontakt med psykiatrin eller vård av något slag. Ingen frågade efter mig. Jag upplevde inga känslor då. Det är de känslorna jag känner idag. Ibland. Som Hon.

Jag träffade en man. Han var snäll och omhändertagande. På ett sätt blev jag ännu mer vilsen i det. Men ändå mer trygg. Jag blev mamma, nyss fyllda 19. Utan den livsavgörande händelsen vet jag inte hur det hade gått. Jag klev in i det som jag kallar mitt Mammajag. Det påminde mycket om den roll jag hade till mina småsyskon. Och där fungerade jag relativ väl. Jag blev ensamstående när min son var 4 månader. Jag älskade att vara Mammajaget. Älskar. 




Det som fanns innan försvann i de andra delarna jag skapat sedan tidig ålder och de fick inte plats. Jag visste att det livet fanns, jag visste vad som hänt men på nåt vis var det inte mig det gällde. Jag vet att jag i flera år tänkte att ”tänk att allt det där hände och att det inte påverkar mig..” Det är sant, men inte helt. För det hände saker ibland då jag inte orkade hålla emot. Då jag blev liten och troligtvis inte förstod vad det där lilla barnet, min son gjorde i min värld. Det är en sorg att nu, när jag vet mer förstå att jag gett min son en otrygg anknytning. Samtidigt kan jag se den fina man han nu har blivit och tänka att jag klarade det. Inte helt utan hjälp förstås. Men jag klarade det. Han klarade det. Trots det som komma skulle.









Jag vill avsluta den här dagen med att säga tack till er som läser och ser. Det är fint att få finnas här.
Jag önskar er en lugn natt och att ni får sova.

Vi "ses" i morgon
Allt fint!



Dag 4 på stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 30/6 2016.








Idag är det torsdag. Redan. Jag förstår inte hur jag ska hinna täcka allt jag tänker på att jag vill beröra gällande dissociation innan min vecka här i kontot avslutas på söndag. Så kände jag inte när jag postade mitt första instagram-inlägg i om.dissociation i måndags. Men jag fortsätter. Tack alla ni som läser.

Jag tar vid där det slutade i går. Med
  Mammajaget. Jag glömde skriva att Filosofen (se tidigare inlägg) alltid funnits med. Jag tror det är därför vi är någorlunda jämngamla. I alla fall så var Mammajaget effektivt och högfungerande för det mesta. Men min son var inte spädbarn hela livet. Han växte, mognade och de olika separationsfaserna kom. Jag hanterade det väl, men ju mer självständig han blev desto mer behövde Mammajaget arbeta för hålla ihop livet.

Mina dagar fyllde jag med andra människor och deras liv. Allt för att slippa mitt eget. Jag arbetade, hade arbete med ansvar – för mycket ansvar. Jag engagerade mig i massor av föreningar – för många. Var politiskt aktiv - för aktiv. Jag startade projekt – för många och stora. Jag utbildade mig – för mycket. Att vara dissocierad fyller en funktion. Inte alltid (oftast inte) en bra, men ibland. Under flera år gjorde den mig fungerande – inte handikappad. Jag behövde fortfarande vara mamma. Om än förvirrad ibland, ständigt med för lite sömn, mardrömmar. Dissocierade och splittrade skräckfyllda nätter. Tid som försvann. Det pockade på från insidan. Jag blev tröttare och tröttare. Och framför allt blev jag allt mer rädd. För allt.


 De/det andra har varit instängda för länge. Det började göra ondare och ondare. Det gör ont att sitta i samma ställning i flera år. Klumpen växer och det känns som man spricker av allt som växer på insidan. Allt som smärtar och gör ont. Gårdagens spöken. Även deras små barn växer och blir stora. De växer ur sina för små klädnader. Det värker. De börjar skrika för högt till slut och det är då man sprängs från insidan. 30 år gammal började fasaden rasa samman. Ytterligare nåt år senare visste jag knappt vem jag var. Jag behövde vården. Då började en nytt kapitel. 







Vill bara kort påminna om det jag skrev i måndags - att jag inte, förutom med några undantag, kommer att tala teoretiskt med medicinska termer om dissociation. Det är ett medvetet val. Jag beskriver hur min DID visar sig genom att berätta mitt liv och min vardag. Men undrar ni något så fråga gärna i kommentarer. Eller besök om.dissociation-bloggen

Allt fint!






När jag började söka upp vården var det för fysiska symptom. Konstiga känslor i delar av kroppen. Minnet började svika, kroppen led ständigt av domningar, svår värk, synbortfall, ständig migrän och evig yrsel bland annat. Jag kunde sitta ner och ramla. Jag ramlade omkull utomhus. Jag klarade inte av ljus och såg inget i mörker. Jag var övertygad om att jag snart skulle dö. De undersökte mig på alla möjliga sätt. De tog mig på allvar och jag tror knappt att det finns någon del av mig som inte kollades. Men inget var fel. Förutom sedan tidigare konstaterad astma. Och migrän. Jag blev allt räddare också. Till slut vågade jag inte gå ut. Varje gång min son gick till skolan eller gick ut för att leka, vilket givetvis hände flera gånger om dagen var det ett svårt avsked för att det var på riktigt - i mig - vårt sista möte. Detta visade jag inte honom. På nätterna satt jag uppe. Jag vågade inte sova. Jag gick mellan min sambo, min hund och min son. Kollade att de andades. Att de levde. Däremellan satt jag i badrummet för där var jag minst rädd. Jag satt upprätt. Ibland på en hård stol för att inte somna. För mer än något annat skrämde mig mina mardrömmar och flashbacks som tog över allt mer. 

Och på samma sätt som mina olika sinnen försvann kunde de också bli hyperalerta. Kranens droppande kunde göra mig galen av rädsla, minsta lilla knäpp fick mig att studsa högt eller så började jag dissociera. På sätt och vis skönt, men också en förlust av kontroll för jag försvann helt. Jag började självskada igen. I smyg. Min ätstörning blev värre efter år av någorlunda mående. Det blev ett sätt för mig att vara i nuet. Jag insåg inte då att jag bjöd in mina delar att dela min arena. Att de snart skulle ta över. Att jag skulle uppleva mitt liv som det en gång var. Igen och igen. Och de inre rösterna från barn- och ungdomen kom tillbaka och ropade högre och högre. Efter det har det faktiskt aldrig blivit tyst.


Min familjs liv blev så begränsat så min sambo sa att ”det här går inte längre – du måste gå till läkaren och säga som det” Min sambo visste inget eller åtminstone mycket litet om min bakgrund eftersom jag fobisk skärmade mig från det som funnits då. Jag talade inte om det mer än som något i förbifarten. Jag var vid det här laget fobiskt rädd för mina tankar, för mina känslor, för människor, för allt…

Jag gick till läkaren på vårdcentralen. Då hade detta pågått och ökat under ungefär två år. Jag sa, lite skrattande att jag nog var lite knäpp. Jag trodde ju att det fanns ormar i soptunnor, att myrorna skulle äta upp mig, att flygplan skulle krascha rätt in i badrummet precis när jag tog ett bad, att min son skulle få en rymdsten i huvudet och att jag skulle gasas ihjäl i offentliga lokaler. Listan kunde göras lång. Hon lyssnade. När jag berättat klart frågade hon lugnt och stilla; ”Lotta, vad är du rädd för egentligen?”






Läkaren på Vc som ställde frågan; ”Lotta, vad är du rädd för egentligen?” undrade om jag ville träffa en kurator. Jag sa nej. Som sagt var jag fobiskt rädd för mitt inre. Nåväl, vid ett återbesök sa hon att jag nog led av en depression och utmattningssyndrom. Jag sa kanske att ”jag kanske har haft lite mycket en tid”. Fick sömntabletter som inte hjälpte. Symptomen förvärrades.

Min dåvarande sambo fick mig att söka igen. Läkaren sa att jag nog hade GAD (Generaliserat ångestsyndrom) Antidepressiva sattes in och jag gick med på att träffa en KBT-psykolog. Eller om hon var kurator. Hon var säkert jättebra - om det varit GAD jag hade. Medicinen hade kanske hjälpt, om det var deprimerad jag var. 10 ggr hos psykologen slutade med ett helt år. Jag kämpade med läxor och exponering och blev bara allt sämre. Jag vägrade prata om mitt förflutna. Jag ansåg fortfarande att det inte hade med saken att göra, men jag var väldigt förvirrad. Till slut kom det ändå, lite i taget.

De ville sjukskriva mig. Jag sa Nej. Inte stanna upp. Aldrig, trots att jag vid det här laget var riktigt dålig. Jag började splittras allt oftare och mer tydligt. Mer tid försvann. På nätterna var jag orolig och rädd. Jag kunde bära iväg på min sambo mitt i natten. Bokstavligt talat. För att skydda från ”dom”. Ja, jag gjorde en massa tok jag inte hade någon aning om. Jag levde i traumatid. Men det visste inte jag eller någon annan då.


Samtidigt arbetade jag på dagarna, studerade och satt med i fem styrelser. Till slut gick det inte. Jag vet inte om det gick från en dag till en annan. Minnen från den tiden är luddiga, men jag blev akut skickad till psykiatrin. Då hade jag inte sovit på evigheter, jag hade ett enormt röstpåslag som jag inte förstod och ville faktiskt bara dö. 

Allt kom ikapp. Mammajaget var borta. Jag visste inte längre vem jag var.  Jag famlade i panik men jag hade krympt och min kläder blev för stora och jag hittade inte hem. Inuti mig grät små barn, tjurade en tonåring, någon ville ha en fotboll, Filosofen räckte ut en hand och jag försökte utan framgång minnas min ålder. Bland alla dessa viljor fann jag ingen. Jag var ensam igen. Och invaderad. Bekantskapen med en okunnig psykiatri hade påbörjats. Den skulle pågå i många år.






Försöker sammanfatta några år i några meningar. Det är så mycket mer än detta. Så mycket hände. Många förluster. Få vinster. Idag kan jag ibland tänka att det fanns en mening. För allt det har varit vägen hit. Men det är svårt att se det så för det mesta. Det var en omväg. Hade kunskap funnit hade jag kanske fått rätt hjälp snabbare. Jag förlorade min familj, mina vänner och många förmågor.

Väl i psykiatrins vård följde långa perioder av inläggning. LPT. Bältesläggningar. Behandlingar och diagnoser byttes mot nya.  Mediciner som gjorde mig sämre och sämre med biverkningar som höll på att ta livet av mig. På riktigt. Det visade sig, som tur var att jag inte tål SSRI vilket jag sedan fått veta är vanligt för traumatiserade personer. Ingen förstod mig. Jag var ett mysterium.

Tiden 2005-2007 fick jag och togs ifrån bland annat följande diagnoser:
GAD
Borderline
Schizofreni
Psykos
OCD
Bipolär


Det var fler men jag minns inte allt. Jag fick tidigt en PTSD-diagnos. Alltid något. Den utvecklades sedan till en kronisk komplex PTSD. Och nya mediciner sattes in ideligen. Man kan inte säga annat än att de försökte. Jag fick tidigt en samtalskontakt på psykiatrin som var psykoanalytisk skolad. Jag pratade bort massor med år. Hon hummade och jag pratade. För jag kunde det då. Jag var så dissocierad att jag helt utan omsvep kunde berätta stora delar av min historia utan att känna en endaste känsla. Inte en endaste. Jag var ett huvud utan kropp. Och började jag känna blev jag vad de kallade psykotisk. Att jag skulle ha en psykos stämde inte för det har man inte bara några timmar åt gången. Eller en dag eller två. De hade de åtminstone förstått. In på avdelning, mer mediciner som skulle göra mig till en zombie, men som istället gjorde mig mer dissocierad, mer splittrad, orolig och jag kastades tillbaka i traumatid. 

Ingen förstod kopplingen. Ingen tänkte på eller vågade på allvar ställa den avgörande och kanske viktigaste frågan som bör ställas inom psykiatrin. Nämligen den som lyder; Vad har du varit med om?


Dag 5 på stafettkontot om dissociation på instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 1/7 2016.





God morgon!

Jag fortsätter om vården.

Efter flera år av i en rätt mörk tillvaro och bärandes på en enda känsla – skräck – lät psykiatrin mig vara till slut. Ja, inte helt men de slutade byta och experimentera med mediciner på mig stup i ett och inga nya diagnoser sattes. Jag gick i samtal 2 ggr/veckan och jag åt lite mediciner. Mest för deras skull kändes det som. Ibland fick jag åka in till vårdavdelning för några dagar när jag det blev för mörkt, för rörigt, för trasigt. Jag levde fortfarande mycket destruktivt på många sätt men hade också en fungerande sida. Jag började studera lite. Det gick hyfsat i en termin. Försökte mig på att jobba lite. Men det gick inte många dagar så var jag så utmattad så jag inte kunde stå upp, rösterna skrek och jag dissocierade.  Rasade samman. Så där höll jag på. Jag kunde en del om dissociation då, men det ”gällde ju inte mig”.

Ingen sa att det måste få ta tid. Ingen sa att det jag lider av måste få läka från grunden i en takt som gör att jag inte blir överväldigad och då skulle leda till en återtraumatisering. Ingen sa något om mitt tillstånd för inget visste vad det var.

Så 2008 någon gång fick jag en ny psykiatriker. Hen hade varit överläkare på kris- och traumacenter. När vi i slutet av 2008 hade träffats några gånger och jag försökt berätta och hen läst sig till hur mina dagar såg ut, hur jag skadade mig och min kropp svårt utan att veta om det, jag berättade om rösterna, hur jag isolerade mig nästan helt från människor, knappt kunde gå ut och låg som förlamad i sängen utan att vara med i dagar så sa hen en dag; ”Jag vet vad det är du gör”.

Vi började prata om traumatisering, om dissociation, om upprepande, om splittring. Vi pratade om mig. Jag minns att jag gick därifrån och grät. Lättad. Glädje eller sorg, eller både och - jag vet inte, men det var i alla fall inte bara skräck.


Det blev en vändpunkt och en dörr till en ny stig öppnades. En väg mot helande. En livstidvandring? Nu, trots att det gått 7-8 år kan jag ännu inte svara på det.





Efter det att jag träffade min nya läkare började min dåvarande samtalskontakt också förstå mig. Men det var för sent för oss. Det hade gått så långt. Jag levde i en parallell verklighet i traumatid. Jag blev allt mer destruktiv och försatte mig i mycket farliga och utsatta situationer. Stundtals fungerade jag. Men jag var ensam. Få, nästan inga vänner fanns kvar. Jag levde ensam sedan flera år. Min son bodde hos sin pappa. Mitt självförtroende var i botten efter alla hopplösa år. Jag hade kämpat men blev inte bättre, bara sämre. Läkare och vårdpersonal hade suckat så många suckar och skakat sina huvuden.

Ibland tog den starka ”jag-ska-minsann-visa-dem-delen” över, påbörjade projekt hit och dit. Det var allt eller inget och ”allt” fanns det mycket begränsat av. Jag kraschade varje gång. Det var en mycket förvirrad tid då jag sällan var Lotta. Andra var online. Jag visste inte vad eller vem ”jag” var.

Min läkare på psykiatrin försökte få in mig på ett HVB-hem specialiserade på traumaproblematik. Det blev nej. Då det höll på att gå riktigt illa lyckades hon få mig till en på traumaproblematik specialiserad psykoterapeut som jag började gå hos i början av 2010. Jag blev beviljad två år. I Nederländerna som är ett land i framkant då det gäller dissociationsproblematik är rekommendationen vid DID beviljad psykoterapi upp till 10 år. Hamnar man på ett kris- och traumacenter  i Sverige tror jag rekommendationen är 20 timmar. Och KBT. En fullkomligt livsfarlig rekommendation om ni frågar mig. KBT i all ära men som enda metod tillämpat på svårt traumatiserade personer gör det bara mer skada.

Hur som helst var jag så svårt sjuk 2010 att min nya psykoterapeut inte kunde arbeta fasspecifikt med mig eftersom jag föll utanför mitt ”Toleransfönster” varje gång. All tid gick åt att hålla mig levande och här och nu.


Ett år senare hamnade jag på läkaren och psykoterapeutens inrådan och påtryckningar ändå på tidigare nämnda HVB-hem. Kunniga på traumaproblematik och dissociation…nja, det vet jag inte. Men jag kom hemifrån en tid och kunde sakta men säker bryta mitt destruktiva beteende. Säkra mig. Jag var inskriven där i lite mer än 3 år. Men jag var inte där hela tiden eller på heltid hela tiden. Eftersom jag bar med mig en väldigt otrygg anknytning från barndomen som ingen någonsin försökt förstå eller hjälpa mig komma till rätta med, min splittring var svår och att jag inte litade på människor alls var jag ständigt rädd på behandlingshemmet och behövde komma hem och låsa in mig. Dissociera. Stänga ner. Under hela denna tid fick jag gå kvar hos min psykoterapeut en dubbeltimme i veckan. Det gör jag fortfarande. 



Nu har jag gått i terapi hos den psykoterapeut jag började träffa i början av 2010 i 6 år. Jag är tacksam för det. Hen är kunnig på området trauma och dissociation. Jag har två år kvar beviljat på mottagningen. Hen är en eldsjäl och har lärt mig mycket. Jag får tillgång till en massa forskning och kunskaper. Framförallt har jag lärt mig att människor inte skadar eller försvinner för att jag känner något, behöver hjälp, behöver någon. Jag har lärt mig att en människa som ger mig hjälp och snällhet inte vill ha något mer. Jag får ha min kropp i fred. I långsam takt har jag tillsammans med min terapeut (T) byggt om mitt anknytningssystem. Det är ett ständigt pågående arbete.

Ofta har jag varit otålig och vill gå för fort fram i terapin och då blir jag hejdad av T. De första åren tillsammans och alla de år jag hade innan vill T inte att jag ska uppleva igen. Ibland har jag lyckats manipulera mig till en mer djupgående terapisession men det straffar sig. Jag vet det nu. Jag måste tänka - ställ fler frågor, för jag vill berätta. Ställ dem varsamt och jag ska berätta i små doser. För jag måste parera kroppens motreaktioner. Kroppen är min. Den är också jag. Det vet jag nu.

Jag vågar titta inåt. Jag har tagit många små barn i handen, men inte alla. Rösterna är ständigt med mig, men jag har lärt mig att om jag lyssnar och går till mötes så lugnar det sig. Men jag är långt ifrån överens. Blir det för mycket diskussioner kan det hända att någon annan tar rodret. Det blir lite konstigt ibland. Häromsistens köpte jag en t-shirt med en tiger med solglasögon på från barnavdelningen. Först blir jag upprörd. Men vad gör det. Tålamod och överseende. Och kärlek. Till hela mig.


Så enkelt det låter. Det är inte enkelt, att vara med mig själv varje dag är kanske bland det svåraste och mest skrämmande jag någonsin gjort. Jag tänker på Stig Sjödins ord ” Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös” och påminner oss alla om det.






Det är dags för mig att tacka för idag. Jag märker att jag blivit trött av att berätta. Lite gammalt vemod kommer. Filosofen och jag funderar över gamla sorger och förluster. Och till skillnad från förr kan jag känna det.

Jag väntar ingen ikväll. Bara natten. Ge mig vänner, ge mig en familj och det liv jag önskade. Men orden flammar upp. Blir eld, blir aska



Ibland önskar jag nästan att jag var mer uppdelad igen. Men det är en tillfällig önskan. Gråta är rätt skönt. Och "så länge ögonen är fuktiga så växer själen" som Hildegaard von Bingen lär ha sagt

Sov så gott!  
Tack för att ni läser.
Allt fint! 

Dag 6 på stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 2/7 2016.





God morgon!

Även om det var morgon för länge sedan. Det regnar... Lite vardag igen.

I början på min vecka i detta stafett-konto om dissociation pratade jag om stirrandet. Mitt stirrande. Att jag måste samla ihop mig innan jag gör saker. Innan dagen börjar. Ibland flera gånger per dag.  Alla människor kan fastna med blicken, sitta och stirra och tänka på inget. Men till skillnad från en ”normalneurotisk” människa som kan bryta det när det behövs kan inte jag göra det. Människor som dissocierar har inget val. Det är då det blir ett kriterium, ett av symptomen i DID i mitt fall men även i andra dissociativa diagnoser.

Det är inget skönt stirrande. Att ligga länge i sängen för mig är ingen lyx. Det är inget val. Välmenande människor som inte vet bättre kan ibland säga ”Jaha, vad skönt!” när mitt svar på frågan vad jag gjort under dagen blir; ”Idag har jag inte gjort något alls, legat i sängen”

Nä det är inte skönt. Det är inte rogivande att fastna, att stelna. Och det är inte härligt eller särskilt roligt att bli sittande på en bänk ute i timmar och inte märka att det börjar regna. Eller att bli stående någonstans när det är för kallt mitt i vintern för att jag är ute på någon inre resa eller så rädd så att jag inte vet vart jag ska. Det är inte roligt att stå utanför en port jag bott i i åtta år och inte minnas portkoden, eller ens förstå vad jag gör där.





Jag har varit och handlat. Jag skulle behöva gå till en riktig affär, men idag är ingen dag jag klarar av människor i verkligheten särskilt bra. Jag har en mack nära som tur är så att jag får mjölk till kaffet åtminstone. I vanliga fall handlar jag med hjälp av min syster. Ibland förstår hon inte utan säger åt mig att ta en färdtjänst. Jo, visst kan jag det, men det hjälper mig inte att gå in i affären. 

Jag skäms lite över att jag har färdtjänst, men inte som i början. Försöker låta bli att känna skam för utan den kan jag ibland inte ta mig någonstans. Mest använder jag den till och från terapin eftersom jag fortfarande inte klarar av kommunala medel. Det är det där med att ta sig mellan punkter. Att fokusera och vara närvarande i etapper och kanske behöva ta nya beslut under tiden. Beslut är svårt. Ibland, dagar när jag känner mig stabil provar jag att åka tunnelbana, pendeltåg och buss. Och det är en härlig känsla att klara av. Och jag gör det oftare nu för tiden. Jag känner mig som en vanlig människa då. Åh, vad jag tycker om att känna mig vanlig.

Häromveckan hade jag en tid på sjukhuset en tidig morgon. Jag var fortfarande för stirrig för att ta mig iväg på egen hand. Men vädret var vackert och jag tänkte att det nog inte var så mycket folk i rörelse. Jag tog cykeln. Det slutade med att jag helt plötsligt låg på backen. Öm och sårig var jag och cykelkorgen är nu mer inte vad den en gång var. Jag hade i ganska hög fart kört rakt in i en lyckstolpe som inte ens var i vägen. Så kan det gå när det inte bara är cykeln som har växlar, när ögonen plötsligt inte ser och hjärnan befinner sig på annan plats.




Bilden är helt irrelevant...

Att skriva om allt får mig att tänka på så många saker. Blir glad, ledsen och arg. Och betänksam. Ska det verkligen få vara så här fel. Jag har länge funderat på att starta en ny blogg och börja skriva om allt igen. Jag bloggade mycket under tiden allt hände. Det händer fortfarande men nu vet jag och kan jag så mycket mer. Jag har så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill framföra.



Vidare...
På den tiden jag ”hade Borderline” (2005) så fick jag gå i DBT.  Jättebra om jag "bara" haft självskadebeteende. Och om man hade förstått det som många fler nu påtalar – nämligen att Borderline, eller, emotionell instabil personlighetsstörning, ofta drabbar personer med svåra anknytningsskador och därmed ska behandlas som traumatiserade patienter. Likaså fick jag 2009, då när jag var väldigt dålig, gå i en mindfulness-grupp. Det slutade med att jag hamnade på avdelning. Man placerar inte djupt traumaskadade personer med svår dissociation i sådana behandlingar bara så där. Så gör man bara inte!
Jag inser att jag fått och får mer hjälp än många. Men det blir så fel. Jag önskar att det var rätt hjälp och till för alla som behöver.


När jag började vara på behandlingshemmet på deltid fick jag lov att tacka ja till boendestöd. Jag skämdes så över det. Tanken var att jag skulle bryta isoleringen när jag var hemma. Och jag skulle få hjälp med att öva på sådana där vanliga saker som att t ex handla. Åka pendeln. När jag träffade boendestödjarna, som jag var rädd för, blev jag den kompetenta och pratade bort min egen tid. Så dumt egentligen. Och aldrig fick de komma hem till mig. Det får nästan ingen. Och de kunde inte mycket om dissociation och DID, trots att jag också fick en boendestödjare knuten till landstinget som enligt läkaren kunde massor om trauma och just därför skulle jobba med mig.

Vad de kunde var DBT (Dialektisk beteendeterapi) som det fortfarande är någon slags mirakelmoln kring och tillämpas på allt. Så fort jag kunde sa jag upp den hjälpen. 





Jag tänker att det finns en hel del människor som inte förstår att de lider av olika grader av dissociation. Eller kanske vill erkänna det för sig själva. Just för att det är ett sådant stigma. För att vården gör det krångligt att förstå. Om de ens förstår.

Jag har under alla mina år som ”sjuk” ändå bibehållit något grundläggande i mig - engagemang. Ett äkta. Till viss del har jag kanske varit, på grund av min barndom – som ett sätt att överleva, en ”tvångsmässig vårdare”. Jag kan förstå att det varit så. Att jag, om jag inte är uppmärksam kan falla tillbaka i det i nya relationer, arbeten och projekt med människor.

Men det finns äkthet i det också. Som är jag. Mellan 2004 och 2012 drev jag med några andra ett forum på nätet för personer som är överlevare för sexuella övergrepp i barndomen. Nu arbetar jag ideellt och sitter i styrelsen sedan en tid tillbaka i en förening som i olika forum stöttar personer med psykisk ohälsa. Under alla dessa år har jag mött personer med dissociativ problematik. Men få av dem har själva vetat eller vet om det. Hur får man dem att förstå vad som händer? Vart möter man dem i samtal och berättelser om deras liv för att hjälpa på bästa sätt?

Jag har insett att jag själv är ett bra verktyg. Man lär sig väldigt mycket genom att vara sjuk länge och felbehandlad. Och rätt behandlad.  Man får plocka russinen ur kakan och spara i sin verktygslåda. Som en liten kista av tips och trix att ösa ur. Jag brukar tänka att; tänk om jag kunde hjälpa mig själv på samma sätt. Ge samma råd och visa den förståelsen gentemot mig själv som jag visar andra. Men det är väl rätt vanligt tänker jag, att det är så vi gör vi människor. Jag nämner inte i mitt arbete med andra att jag har DID. Och det ska jag inte. Men jag skulle heller aldrig säga till någon att ”Du har nog DID.” Varför? Jo, den där förbaskade monsterstämpeln. Fördomar om vår fruktansvärda ”galenskap”.

Söker man information om DID så kommer man ganska snart fram till att det är samma som förr hette MPD (multipel personlighetsstörning). Och då slår människor bakut. De har sett eller hört om för många Hollywoodfilmer. Ofta i genren skräck. Vi måste komma förbi det tänker jag.

För vi är inte galna. Vi är inga mördare. Vi är människor som bara vill få hjälp. Och må bra. Som vill bidra och vara delaktiga som dem vi är. Det är därför detta konto är viktigt. Våra berättelser är viktiga. Som en ljusväg till kännedom. Om dig. Om mig. Om alla.


Allt fint!

Dag 7 på om.dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 3/7 2016.




Det är söndag. Idag tog det lång tid att vakna till liv. Jag är fortfarande lite suddig i kanterna. Jag lyssnar på Eva Dahlgren. Hon sjunger ofta om en hon. Eller om en annan än Jag – Du. Det kom jag på nu. Inte på samma sätt som jag har en Hon och ett DU. Eller han. Men inte helt olikt. Jag tror Filosofen är online - jag känner mig ensam idag.

Min terapeut har semester. Kuratorn jag gått hos slutade för en vecka sedan och sjuksköterskan jag träffar på psykiatrin varannan vecka har varit borta och jag hänger i luften några veckor. Men det är okej. T och jag har kontakt via mail varje vecka. Det är åtminstone en möjlighet jag har. Nu är jag den som sällan utnyttjar sådant och då skickar hen ett hej i alla fall. Så har vi haft det varje år. Antagligen tänker T att det är bra så att vi inte får börja om från början efter varje semester. Med tilliten. Med anknytningsprocessen. Det gör T nog rätt i att tänka. 

Förra hösten kompletterade vi terapin med Neurofeedback vid några tillfällen. Googla gärna. Eller läs pilotstudien som gjorts om behandling med neurofeedback vid komplex PTSD och som du ser namnet på i bilden ovan. Den ligger på nätet och är gratis. I början fick vi ta det väldigt försiktigt och korta stunder. Till slut fick vi ihop X (minns inte) antal timmar. Efter semestern ska vi göra ytterligare 10 timmar med neurofeedback. Kort sagt handlar det om att lugna och reglera hjärnan. Betinga den. Att bli lugnare. Så kanske att jag kan sova bättre. Inte vara så trött. Inte vara lika rädd. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. T är så entusiastisk så att jag blir lite motsträvig. Men något händer. Inga omvälvande saker. Små förändringar. Små. Och studier visar tydligen att det faktiskt fungerar.

I praktiken ser det ut ungefär så här ;Under en session på mellan 15-30 min sitter jag och tittar på något, t ex en liten fjäril eller ett norrsken. Mina hjärnvågor mäts. Jag styr, helt utan att veta det, vad som händer på skärmen framför mig. Jag kan inte med tankekraft påverka det. Hjärnan gör det alldeles själv. När hjärnan gör ”rätt” blir färgerna starkare och klarare, dimman försvinner, fjärilen lyfter. Känslan blir lättare. Då blir hjärnan lugn och glad. Förstår ni inte? Inte jag heller. Men man måste inte förstå allt.





För att stå ut i ett oförstående samhälle måste man ha en gnutta självdistans. För att liksom stå ut. Hur sjutton ska man kunna ta sig själv på allvar när få andra gör det? Jag har en tendens att gå till överdrift där kanske. Jag tillåter ibland andra ha lite för roligt på min bekostnad. På andras bekostnad. Jag menar, hur vanligt är det inte med skämt eller skoj om att ha olika delar. Att vara splittrad. För att inte tala om att höra röster.

Men i mitt tillåtande ligger också min rädsla. Rädslan för att tala om hur jag egentligen har det. Och skammen, den kletiga skammen. Berättar jag sanningen om nuet så finns ju också ett då som blir precis lika sant. 

Även om jag blivit modigare och slutat ljuga så ligger alltid tvekan i mina ord om mig själv, mina jag och mitt liv. Jag tar det varsamt. Skam. Men också någon slags konstig hänsyn. Jag har t ex i flera år sagt att jag är tillfälligt sjukskriven på grund av den berömda väggen. Eller möjligtvis för att jag varit lite deprimerad om någon undrat. Hänsyn?! Det hjälper ju faktiskt inte mig och inte någon annan heller. Och ensamheten blir inte mindre när man inte får duga eller kan hålla i längden, ens för sig själv. Därför bestämde jag mig för ett tag sedan att sluta med det.

Jag är jag. Jag är flera. Jag hör röster. Jag tappar bort tid och rum och gör saker jag inte vet. I mig finns olika delar med egna känsloregister. Allt är en enda röra och jag blir förvirrad ibland. För jag försöker hitta mig själv i allt detta. En identitet. Och det är inte så lätt när det inte finns något att hitta ”tillbaka” till. För jag fick aldrig en chans att utveckla ett endaste jag eller en tydlig identitet. Och för det tänker jag inte skämmas eller be om ursäkt.

Ja, även jag skrattar ibland åt det, åt mig och allt som händer. Jag skrattar ganska mycket åt mina röster för de finns de, inuti mig som har en riktigt bra humor. Och då skrattar jag. Jag får det. Du också – så länge du skrattar med mig.





Nu har jag koncentrerat mig en bra stund på eftermiddagen och är så trött. Men min vecka börjar ta slut och jag vill hinna med lite till.

Jag är tillsammans med min terapeut med i studie på ett universitet i USA. Studien skulle ta ett år. Eller 40 veckor. Jag kommer, om jag kan koncentrera mig riktigt bra de kommande veckorna bli klar innan det gått två år. Jag vill nämna den här för att visa att saker görs. Det står inte helt stilla. Det finns människor som kämpar för vår sak, för vår rätt att få bra hjälp. Och testar och nöter nya metoder med gamla.

Studien består av en, ska vi säga liten ”kurs i att klara av livet och vardagen” och är internetbaserad. Varje vecka får jag en video med lite prat, ca 10 min, av en dam som heter Dr. Bethany Brand. Hon är något slags superduperproffs på sådana som jag. Jag får svara på enkäter och självskattningsformulär varje gång och med jämna mellanrum är den ”stora enkätgången”. Den tar mig flera timmar. Och så får jag varje vecka en del med praktiska övningar och en del med skriftliga. Ska jag vara ärlig så fuskar jag en hel del. Särskilt när det kommer till de skriftliga övningarna. Det är svårt och mycket. Det är det där med att slutföra, att ta mig från en punkt till en annan, utföra saker i moment. Och hela jag kan inte engelska så bra. Och så har 40 veckor också tagit mig två år…

Syftet med studien är delvis att se hur denna internetbaserade ”kurs” kan fungera som ett komplement i terapi för personer med t ex DID, DDNOS, komplex PTSD osv.

Just nu när jag skriver detta känner jag mig ironisk. En del av mig gör det ibland – ironiserar över saker som jag egentligen tycker är viktigt och intressant. Saker som jag är glad över. Jag får posta så jag gör det nu.






Det är söndag kväll. Det är dags för mig att posta detta mitt sista inlägg i det här stafettkontot om dissociation. Det har blivit nästan 30 stycken under veckan.

Det har varit fint med alla som läst mina inlägg. Tack för det. Tack för era tankar, alla hjärtan och hejarop. Tack till er som läser under tystnad. Tack för att ni har lyssnat på mig, på Filosofen och andra aspekter av mig och min berättelse. Jag kommer inte att tystna. Jag fortsätter vara jag och finnas. Efter denna vecka tillsammans med er känns det ännu starkare och viktigare. Det har varit mycket inspirerande.

Jag vill rikta ett särskilt tack till Linnéa som med detta konto gör det möjligt för oss att ta del av och dela med oss av viktiga kunskaper, erfarenheter och information som våra existenser bär med sig. Tack!

Det känns lite vemodigt, men det ska bli spännande att följande här kontot i fortsättningen. Själv återgår jag till mitt vanliga konto på instagram. Välkommen till mig om du vill.

För sista gången här önskar jag er nu en god natt!

Allt fint! 
 

söndag 21 september 2014

Det svåra i att tycka om Birgitta Stenberg



Jag har sedan Birgitta Stenberg avled tänkt skriva något om det på min blogg eller i min egen privata dag- och tankebok men det har tagit emot. Anledningen till det är att jag inte vet hur jag ska kunna recensera hennes liv och verk på grund av mina egna dubbla känslor. 

Jag har inte läst speciellt mycket av henne. Tre böcker för att vara exakt. Någon gång kom hon in på bokhandeln, i vilken jag arbetade för många år sedan. Jag vet att jag blev blyg. Inte för att hon var Författaren Birgitta Stenberg. Jag mötte många författare då.  Nej, det var mer hennes person, hennes sätt att vara och den där blicken. Den blicken. Jag kan inte säga att den var läskig. Den var både skrämmande och behaglig. Hon var flirtig. På den tiden var jag nog av den uppfattningen att jag var den flirtige, jag var jägaren bland kvinnor. Men i möte med Birgitta Stenberg fann jag min överkvinna och jag visste inte hur jag skulle bete mig.

Nåväl, jag hade då läst två böcker av henne. Apelsinmannen och Spanska trappan. Kanske inte det allra bästa jag läst, men helt klart fascinerande böcker. Hon är uppskattad för att skildra människor i tiden och det kan hon. Främst människor som fallit utanför ramarna eller själva valt att kliva åt sidan från normer och accepterad gemenskap. Så som hon själv än gång gjorde. Hon var helt klart en överlevare i en värld som inte gjorde plats för sådana som hon.

Men så läste jag, flera år senare delar ur hennes bok  med erotiska noveller med samma namn. Som vanligt skriver hon frispråkigt om sex och relationer. Det som hon är så bra på Jag hajade till och fick faktiskt lov att sluta läsa för i mer än en berättelse beskrivs pedofila handlingar och en pedofils åtrå på ett sätt som inte känns okej. Enligt mig en romantiserad bild av övergrepp på barn. Och vips så försvann fascinationen för Birgitta Stenberg och för berättelserna.

Om jag minns rätt så var det till och med något om just detta på tv för tiden då boken gavs ut. 2008 var det kanske. Kan hända minns jag fel, men för min egen del splittrades bilden av den stora gay-ikonen och författaren Birgitta Stenberg. Efter det har jag inte tänkt på henne särskilt mycket. Inte förrän hon för en kort tid sedan gick bort. Och jag tänkte att jag ville skriva något, tycka något eller i varje fall uppmärksamma henne då hon nu inte finns med oss längre. Men det har varit svårt att hitta orden. Jag gör det inte heller nu. Dessa förvirrade rader om henne ingick från början i ett litet meddelande till en vän. Medan jag nu har skrivit det så bestämde jag mig att detta får bli mina efterord till mina möten med Birgitta Stenberg och hennes skrivna ord.


Jag såg dokumentären ”Alla vilda” om Birgitta Stenberg på SvT Play för några dagar sedan. Då blev det plötsligt lättare att tycka om henne igen. En särling som hon själv säger. Precis som jag. Jag förstår fortfarande inte och tycker inte om skildringarna i hennes bok Erotiska noveller. Men jag måste ge henne erkännande för att vara en kvinna som i en mycket patriarkal värld och tid vågade gå sina egna vägar. Att ställa sig bredvid för att betrakta och beskriva livet samtidigt som hon har försökt leva det på sina villkor. Fullt ut. Hela tiden. 

Frid! 

Se Alla vilda som finns tillgänglig i sju dagar till på SVT Play genom att klicka HÄR